andreasstil

Den 20 maj tog jag tåget från Göteborg till Stockholm. Jag var mer peppad än någonsin, och det jag först såg fram emot var att få träffa min vän Dominique. 2005 sjöng jag och Dominique tillsammans med Alice i en barnpopgrupp och idag skulle jag få träffa Dominique för första gången sen dess. Av bara en ren slump träffades vi alla tre, Alice, jag och Dominiqe på centralen i Stockholm. Det var ett fantastiskt roligt återseende.


Nästa dag tog jag och Dominiqe en dag i stan, och efter det lämnade hon mig vid hotellet. Jag checkade in och fick komiskt nog dela rum med en kille jag träffade 2005, just under turnén jag gjorde med min grupp Popcorn. På kvällen väntade ett informationsmöte och sedan sömn på bara ett par få timmar. Om jag inte minns fel var det klockan halv 7 vi tog bussen till auditionlokalen nästa morgon.

Det första vi gjorde innan bussen åkte var att sätta lappar på alla våra väskor och påsar. Om man skulle åka ut fick man inte checka in på hotellet igen.

I timmar fick vi sedan vänta. Först skulle filmklipp spelas in och efter det ropades det upp namn efter namn. Någon gång på eftermiddagen när jag var sådär tillräckligt mör i kroppen ropades mitt namn upp och det var dags för mig att gå till juryn. Jag har nog aldrig i mitt liv känt den känslan jag kände när jag visste att det bara var minuter kvar innan jag stod på slutauditionscenen. Jag kan inte kalla det vanlig nervositet, för det var mycket mer än det. Jag blir helt nervös av att bara skriva om det just nu. Det var en hemsk känsla.

Vi gick in på scenen i ett långt led. Jag var olyckligtvis först. Jag hade valt låten "Hit and run" av Christian Walz. Jag hade övat på den kritik juryn gett mig och jag kände mig verkligen redo för att visa vad jag kunde. I säkert fyra minuter fick vi bara stå på scenen och vänta medans vi blev filmade. Det var hemskt! Vid ett tilfälle märkte jag att någon kom bakom mig. Klantig som jag var kollade jag dit och upptäckte att det självklart var en kameraman. Smart! Tillslut fick jag gå fram till micken och sjunga. Jag darrade medans jag greppade micken med mina fingrar. Juryn var stenhårda. De rörde inte en min. Det var ett par förskräckliga sekunder. Till en början kändes det helt bra när jag sjöng. Fram och tillbaka kunde jag texten, men nej, jag sjöng fel. Mitt felsteg fick mig att sjunga ett par sura toner, och innan jag ens hade fått börja på refrängen hann Andreas sträcka sig fram till micken och säga: Tack! Jag kände mig helt misslyckad! Här har jag min största chans att visa vad jag går för och jag sjunger till och med falskt. De andra i ledet var helt fantastiskt bra. När Durna och Felix sjöng minns jag att jag var imponerad.
Efteråt kändes inte lika kul som det hade känts innan. Jag var inte dugg peppad längre, utan besviken. Efter ännu fler timmar av väntan ropades vi upp igen. Denna gången i stora grupper. Vi gick in i två rader framför juryn och väntade på vår dom. Även denna gång fick vi vänta länge innan någon i juryn sa något. Det blev tillslut Andreas som lutade sig mot micken och berättade att vi alla hade gått vidare till morgondagen. All nervositet släppte och jag blev helt överlycklig. Jag minns att jag vände mig om mot juryn innan jag gick och jag tänkte att nu ska jag allt visa dom. Jag såg fram emot att få en sololåt tilldelad mig, som jag skulle öva in. En ballad var allt jag ville sjunga nu. Juryn skulle imorgon få se mig älska att stå på scen, dom skulle få se mig sjunga en ballad.
Efteråt var vi bara hälften kvar och det var dags att ta sig tillbaka till hotellet. 54 peppade idoldeltagare i en och samma buss åkte genom Stockholm. Då visste vi inte vad som väntade oss. Det var en riktigt lång natt vi hade framför oss, och morgondagen skulle bli tuff, extremt tuff.